När man förstår hur de kemiska budbärarna, som hjälper till att kontrollera aptiten, flyter genom blodet förstår man också vikten av biologi i viktreglering. Det förklarar också varför behandlingar som syftar till att hantera underliggande biologiska processer behövs för att effektivt behandla obesitas.
Vi bestämmer oss inte för att vara hungriga eller mätta efter en måltid. Vi känner bara en av dessa känslor åt gången, som kroppen sedan svarar på.
Vi kan inte heller alltid förstå varför vi föredrar en chokladkaka framför ett grönt äpple som mellanmål en sen eftermiddag, även om vi på morgonen var fast beslutna att äta hälsosamt under dagen. Våra matvanor och vårt val av mat går ibland emot våra egna avsikter.
”Behovet av att hitta bränsle för att generera energi är en djupgående drivkraft inom biologin hos alla levande organismer: vi behöver alla mat för att överleva. Så det är inte förvånande att våra kroppar har ett så komplext system drivet av hormoner för att kontrollera matintaget.”
– Joseph Proietto, professor vid Melbournes universitet.
Någon som skrivit om detta är Joseph Proietto, professor i medicin vid Melbournes universitet. Han menar att behovet av att hitta bränsle för att generera energi är en djupgående drivkraft inom biologin hos alla levande organismer eftersom vi alla behöver mat för att överleva. Därför är det inte förvånande att våra kroppar har ett så komplext system drivet av hormoner för att kontrollera matintag.
Forskning visar att det verkar som att hormoner fungerar som kemiska budbärare mellan kroppen och hjärnan och koordinerar våra matvanor och matval. Dessa hormoner cirkulerar i blodet och kommer från vävnader i olika delar av kroppen som hanterar intag och lagring av energi, däribland magtarmkanalen, fettvävnad och bukspottkörteln.
Vissa hormoner ansvarar för att stimulera hunger, de kan vi kalla ”hungerhormoner”. Andra ansvarar för att få oss att känna oss mätta, alltså ”mättnadshormoner”.
Fettvävnaden producerar hormonet leptin som står för långsiktig mättnad. Hormonet utsöndras av fettceller när vi ätit och talar om för hjärnan att vi är mätta. Låga nivåer av leptin leder till ökad hunger och sänkt ämnesomsättning. Forskning har visat att det finns en minskad känslighet (resistens) för leptin vid obesitas. Därför känner inte personer med obesitas långsiktig mättnad på samma sätt, trots att de ofta har förhöjda nivåer av leptin.
Hungerhormonet ghrelin bildas i magsäcken. När magsäcken är tom utsöndras ghrelin och signalerar att det har blivit dags för något att äta.
Vår önskan att äta minskar när magen är full, genom att kroppen producerar mindre av hungerhormonet ghrelin. Det i sin tur skickar en signal till hjärnan som får oss att sluta äta. Samtidigt ökar nivåerna av mättnadshormoner efter en måltid. De når sin topp mellan 30 och 60 minuter senare.
Hormonet PYY har med långsiktig mättnad att göra. Vid en riklig utsöndring av PYY äter man automatiskt mindre vid nästa måltid. PYY triggas av fettsyror som tillverkas för att vi äter fibrer.
GLP-1 är ett inkretinhormon som finns naturligt i kroppen, och som utsöndras från celler i tarmen i samband med måltid. GLP-1 ger minskad aptit och ökad mättnadskänsla genom att stimulera olika delar av hjärnan. GLP-1 fungerar därigenom som ett mättnadshormon.
Detta dynamiska samspel av meddelanden från hunger- och mättnadshormoner hjälper hjärnan att reglera våra matvanor. Balansen av hormoner kan styra våra matval och motivera oss att äta även om det inte finns någon fysisk hunger.
Det verkar som att hormonnivåerna förändras även när vi går ner i vikt. Flera studier har visat att viktminskning på grund av diet är förknippad med hormonella förändringar som främjar en viktuppgång.
Efter en viktminskning ökar nivåerna av hungerhormoner samtidigt som nivåerna av mättnadshormoner minskar. Dessa förändringar leder till en ihållande ökning av hungern, minskad mättnad och att färre kalorier förbränns. Det är förmodligen en del av anledningen till att 8 av 10 personer på lång sikt går upp i vikt igen. Dessa resultat tyder på att hämmad hunger efter en viktminskning kan hjälpa människor att behålla sin nya vikt.
När vi känner oss hungriga är det väldigt svårt att inte äta, även om vi inte vill det. Man kan inte kan kontrollera sina hormoner. Att lära sig hur hormonerna fungerar kan däremot hjälpa oss att förstå vilka typer av behandling och strategier som kan behövas för att hantera kroppsvikt på ett effektivt sätt.
- Proietto J. Chemical messengers: how hormones make us feel hungry and full. The Conversation 2015: https://theconversation.com/chemical-messengers-how-hormones-make-us-feel-hungry-and-full-35545 [besökt april 2024].
- Berthoud HR, Münzberg H, & Morrison CD. Blaming the Brain for Obesity: Integration of Hedonic and Homeostatic Mechanisms. Gastroenterology 2017; 152:1728-1738. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/28192106/ [besökt april 2024].
- Hall KD & Kahan S. Maintenance of Lost Weight and Long-Term Management of Obesity. Med Clin N Am 2018; 102:183–197. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/29156185/ [besökt april 2024].
- Purcell, K et al. The effect of rate of weight loss on long-term weight management: a randomized controlled trial. Lancet Diabetes Endocrinol 2014; 2:954-962. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25459211/ [besökt april 2024].
